33

Soft och mjukt, små smala slingor från pannan glider över öronen, palett för känsliga kinder, glimmer på amors båge. Handskar med ullfoder för nariga händer, dragsko i midjan. Bambustrumpor packas in i mocka. Kashmir och lyocell, lammskinn och silke. 

Trettiotre är lugn, stabil, under kontroll, landat. 

Tar ton i salen, breda leenden. Allt är solklart, väl planerat, enligt guds ord. En tung grund, en vass blick, ett säkert kort. 

Servetten viks inåt, vilar i mitt knä, glaset lyfts och ställs åt sidan. 

”Det var då, och inget är som förut”. Det handlar om att visa sig skör, öppna upp och lyssna på dem andra nu. Jag slänger en blick på notan för att bestämma värdet. 

”Vad du än tar dig an nu, så kommer du lyckas, du har ju lyckats med allt hittills”. 

In under dunet, suset från gatan som sopas, Kungsholmen är dov, stilla och mättad. En fredag är ställd och det är okej. Så lugn nu.

Tystnaden har inget namn, förlåt.

Tystnaden känner ingen, förlåt.

Tickande, dunkande, dundrande, rökig morgonluft svänger min korta kappa från sida till sida. Bakom mig lever lyckliga uppe på sina balkonger med glasdörrar på glänt så vinden viner in och kyler kaffet. Jag hade blivit renad, mött gud och äntligen tagits emot av likasinnade.

Fler än hundra dagar hade gått sedan jag lade på luren, backade baklänges och satte sig gränsle över vykorten på mattan. Själen fanns kvar, men jag hade inte lyckats radera mitt minne. Vem var flickan på trappan utanför det vita huset? Vem var kvinnan med kattungen i sin hand? Vems skor låg i rabatten och vem var påväg hemifrån?

Kanske har Maria rätt, kanske har jag gjort en klassresa, eller så har jag skaffat mig en verklig dröm, ett matrix, ett liv jag själv har makten över.

Bussen tar evigheter, nästan framme, springer till hissen, fastnar i dörren, skriker inombords, men är äntligen lättad, sitter med datorn i knät, stället mig upp, inleder mötet, pekar på skärmen, ser in i deras ögon, gestikulerar bestämt, sänker min haka, artikulerar igen, lägger händerna bakom ryggen, tar ett djupt andetag och plötligt är jag där, mitt i händelsernas centrum. Jag gjorde det, jag gör det igen, jag är äntligen där.

För tystnaden har inget namn, ingen känner igen tystnaden, förlåt men tystnaden är inte jag.

30.01.2017

Är jag livlös eller lever jag?

Är jag i denna värld eller i en annan?

Finns ni med mig eller spelar ni bara?

Ser jag inåt eller är ni också där?

Finns gud eller är försvann han?

Ser jag nu eller blundar jag bara?

23.01.17

Kunde sagt att det vi gör inte spelar någon roll

Inte spelar någon roll imorgon Tyckte aldrig om musik

Men jag älskade mitt liv Delar med mig av mig själv till den som ville ha Sorligt när jag ser tillbaks Hur jag kunde gå från fjäderlätt till underbar Var underbar men blev ett vrak Sorligt är ett vacker ord Om man lägger de hos vallmon och violerna Från gårdagarnas odlingar

Jag var som en vårdag utan sol Tanklös som en rånares vision Jag var fylld av oro i mitt skal Jag kunde bli vem som helst men jag blev jag

Jag ska sjunga för dig nu och berätta vem jag var Ska berätta vem jag var förut Jag grät på knä i vår entré när jag släpa mina ben Fällde tårarna och drog dem över skolgården Sorligt är ett vacker ord Om man lägger de hos vallmon och violerna så sjung

Jag som en vårdag utan sol Tanklös som en rånares vision Jag var fylld av oro i mitt skal Jag kunde bli vem som helst men jag blev jag

Jag var som en vårdag utan sol Tanklös som en rånares vision Jag var fylld av oro i mitt skal Jag kunde bli vem som helst men jag blev jag Jag kunde bli vem som helst men jag blev jag

20.01.17

Minns du vår blodsed, våran lag
Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt, som naglarna mot glas
Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns
Att det är långt hem

20.05.2016

26.03.16

Ett brinnande minne som långsamt släpper taget ger mig friheten att välja vem jag vill vara. Jag låtsas ej längre, jag spelar ingen roll. Gav mig bara goda sinnen, ett lätt hjärta, nya skor och en mjuk säng att sova i, ett hjärta att fylla med kärlek, ett täcke att bädda mig in i. Mjukt, långsamt, jag vet att jag är redo.

Via den kognitiva beteende terapin kom jag till sinnesro. Ett tillstånd som hade varit för långt bort, nu var det jag. Precis som när gullvivan sjöng för träden och bäckens virvelvindar sjöng för mig. Tillbaka till det nya, krisen var över, ett under från det blå. Stor var hypotesen, stor var himlen, klar var jag. Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

12.2.16

Tio år har gått.
En fläck i mitt hjärta, på min pulsåder, i mitt blod.
Augusti, jag hade nyss fyllt sexton år.
Du hade fler år än jag.

En annan dag och jag lever i en annan tid.
Det var tio år sedan, men nu är jag här.
Tio år för mycket.

6.8.15

Solen stekte på taken, husfasaderna var täckta av damm och dina bruna ögon undrade och undrade. Jag låste in mig i lägenheten som inte var min, kunde inte ta mig någon annanstans. Tunnelbanan åkte och åkte och åkte hela tiden, ni knuffades och kontrollerade att jag tog rätt väg, andades i jämn takt, och höll mig på min sida, i mitt hörn. Frihet fanns inte i den världen av betong. 

Lägenheten luktade klor, längtade efter att sova, blunda och kliva ut på vägen, stå stilla där och se vad som hände, hur det hände, fantisera om hur det skulle bli sedan. Var jag verkligen värd ens ett hörn i den värld ni byggt?

Himlen var grå för mig, för er var den blå. 

Jag såg dig under dina solglasögon på tunnelbanan. Din vita blus av spets, ditt röda hår. Den oroliga själen. Dig äger inte mig men du var säkert populär i skolan.