Tystnaden har inget namn, förlåt.

Tystnaden känner ingen, förlåt.

Tickande, dunkande, dundrande, rökig morgonluft svänger min korta kappa från sida till sida. Bakom mig lever lyckliga uppe på sina balkonger med glasdörrar på glänt så vinden viner in och kyler kaffet. Jag hade blivit renad, mött gud och äntligen tagits emot av likasinnade.

Fler än hundra dagar hade gått sedan jag lade på luren, backade baklänges och satte sig gränsle över vykorten på mattan. Själen fanns kvar, men jag hade inte lyckats radera mitt minne. Vem var flickan på trappan utanför det vita huset? Vem var kvinnan med kattungen i sin hand? Vems skor låg i rabatten och vem var påväg hemifrån?

Kanske har Maria rätt, kanske har jag gjort en klassresa, eller så har jag skaffat mig en verklig dröm, ett matrix, ett liv jag själv har makten över.

Bussen tar evigheter, nästan framme, springer till hissen, fastnar i dörren, skriker inombords, men är äntligen lättad, sitter med datorn i knät, stället mig upp, inleder mötet, pekar på skärmen, ser in i deras ögon, gestikulerar bestämt, sänker min haka, artikulerar igen, lägger händerna bakom ryggen, tar ett djupt andetag och plötligt är jag där, mitt i händelsernas centrum. Jag gjorde det, jag gör det igen, jag är äntligen där.

För tystnaden har inget namn, ingen känner igen tystnaden, förlåt men tystnaden är inte jag.