Ett brinnande minne som långsamt släpper taget ger mig friheten att välja vem jag vill vara. Jag låtsas ej längre, jag spelar ingen roll. Gav mig bara goda sinnen, ett lätt hjärta, nya skor och en mjuk säng att sova i, ett hjärta att fylla med kärlek, ett täcke att bädda mig in i. Mjukt, långsamt, jag vet att jag är redo.
Via den kognitiva beteende terapin kom jag till sinnesro. Ett tillstånd som hade varit för långt bort, nu var det jag. Precis som när gullvivan sjöng för träden och bäckens virvelvindar sjöng för mig. Tillbaka till det nya, krisen var över, ett under från det blå. Stor var hypotesen, stor var himlen, klar var jag. Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.