Solen stekte på taken, husfasaderna var täckta av damm och dina bruna ögon undrade och undrade. Jag låste in mig i lägenheten som inte var min, kunde inte ta mig någon annanstans. Tunnelbanan åkte och åkte och åkte hela tiden, ni knuffades och kontrollerade att jag tog rätt väg, andades i jämn takt, och höll mig på min sida, i mitt hörn. Frihet fanns inte i den världen av betong.
Lägenheten luktade klor, längtade efter att sova, blunda och kliva ut på vägen, stå stilla där och se vad som hände, hur det hände, fantisera om hur det skulle bli sedan. Var jag verkligen värd ens ett hörn i den värld ni byggt?
Himlen var grå för mig, för er var den blå.