Ångestattack, känslan var van i min kropp, pumpande kramade nerverna min aorta. De orangea fransarna blev grå och den pitoreska balkongen fylldes med rök. Full och galen. Nämnvärt var den amerikanska djn tidigare, på den svarta festen med klagomåls sånger likt country med skärande, oskyldiga kvitter i kjolen. Det gav fullständig hopplöshet och medens sänkte V ölen i ett tvångsaktigt svep med desperati i blicken. Värre var det med nymfomanen som ständigt strök bakom våra ryggar, denne blev senare snittad mitt på golvet, framför den persiska mattan med trosorna i munnen. Deformerade träd 50 meter bort rasade mot min ignorans och knakade i grenarna, väntade på storm. Vaknade upp av smärtan, ville ringa syster men krampade och tryckte in och ur luften i lungorna för att få syre nog att slappna av i smärtan. Mina tänder har sprickor efter alla övergrepp och min älskade kan inte sova med mig längre, det gör för ont av att vakna upp av slagen säger han. Han viskar det i mitt öra när aortan sprängs i mig, lugnar mig sedan, jag vill hämta syre, som att självmant gå den gröna milen, som att självmant sätta sig i stolen och slå på strömknappen.