Allting har ett slut. Mannen med den vita kavajen innanför Nordstans dörrar, den leende flickan bakom entrékassan på Peacock. Jag sitter i ett minimalt kök med vitt kakel från golv till tak och använder mina två poäng till en exempeltentamen på 32 sidor. Du blir inte yngre och det är faktiskt rätt ensamt på toppen -orden gav sig inte. Akademikern, hungrig på mer, men som inte förstod ett enda ord i boken om processorientering. Snön föll och det blev mindre verkligt att jag satt där bakom fönstret med en espresso i min hand, med väskan bredvid och cigarettpaketet trummande på playwoodskivan. Korridoren av marmor med valvtak, den kissande flickan bakom din bil, allt flöt ihop. Adrenalinkicken du fick i slutet av spinningpasset i onsdags och samma sorts kick du fick när linan drogs ända ut på spegelglaset gjorde sig påmind medan jag grät en liten tår under hatten på centralstationen. Han hade läst mina dagboksanteckningar redan innan våran andra vinter hade passerat. Nyårsnatten kom och jag låg på badrumsgolvet, duschen var kall, jag tog i och svingade iväg ett slag mot hans axel, mörkt hår klistrade på mina axlar. Jag lät det inte passera, jag lät det sjunka in och beblandas med hans vrede. Precis som när man trycker in hörlurarna djupt in i öronen och lyssnar på Susannes stämma när man går förbi mannen med den vita kavajen innanför Nordstans dörrar. Jag kom, lät stönet eka i rummet med vitt kakel från golv till tak. Han blev hungrig men det fortsatte att ringa i mina öron, han pressade mot min kropp, i spegeln såg jag ryggen och mina ben. Bon apetit. Han grät samtidigt som han kom.