Det var längesedan jag skrev nu. Förändringarna blåser i ansiktet på mig. Försöker ta steget mot ett tryggare liv samtidigt som ovissheten inte lämnar gatan spårlös.
Jag sover på natten, äter frukost och borstar mina tänder. Super, knullar, ber dig att stänga dörren efter dig. Tar betalt för kaffe och wienerbröd, somnar om igen. Klockan jag bar stannade och precis när jag ville dra mig ur svartnade det för ögonen. Det gör det alltid.
Sista vagnen hade gått och kvar var vi. Den flicka som aldrig visste vad trygghet var, hon som aldrig hittade den, hon som inte ens gav den en tanke. Och flickan som ständigt letade efter den. Trevandes i mörkret lät hon honom ta för sig, dyrka hennes kropp. Hon bytte sängkläder, många gånger. Telefonnummer var som hitsen på topplistan. Där kunde hon veta att hon levde. I denna Facebookdröm där ingen reser sig upp om tanter vill sitta. Erbjuder barn ballonger eller hjälper den som egentligen är ensam. Precis som hon.
Innerst inne visste jag att tiden tillslut kommer att hinna ikapp. Att en dag vakna upp och inse att allt bara var en dimma. Att smutsen på gatan egentligen var jag. Att när kroppar möts inse att betydelsen av ord är lika med en spottloska i ansiktet på den som visade sig vara för smart, för att ens inse hur dumt Sverige och dess invånare egentligen är.

Och ju mer jag tänker på detta förstörda samhälle tänker jag naivt, fred på jorden.
Ilska kommer med hat, med hat kommer blindhet. Ge din kropp en gåva och ta bort hans hand från ditt bröst, som så många gånger förut, eller flytta ut. Ge dig av och skaffa dig ett liv, en karriär. Kasta spjut på de som redan brinner, de som redan blivit blinda. Skär av den del av din själv som inte behövs längre, den som bara ställer till besvär, ge din kropp en gåva, lämna kvar dina begär.