Inget vi sade kunde uppfattas som ord. Annelie svalde det sista av sashimin som fanns kvar på det avlånga, vita uppläggningsfatet på restaurangen de tidigare hade kommit överens om att ses på. Hon skrattade sedan till åt något som han sade, falskt och i falsett. Hon log och visade tänderna. Han bytte ben och lutade sin sko mot hennes där han satt, i den skinnbeklädda, låga lounge-stolen. Matsalen gav dem ett sorl att krypa in i. Hon var aldrig lycklig, aldrig nöjd, inte sedd på riktigt. Det berodde ju förstås på hennes bubbla, som ingen kunde spräcka. Hård som sten inombords tackade hon för middagen och tog en promenad hem genom upplysta gator, förbi Södermalms barer, nedsläckta restauranger, låsta butiker, neonskyltar och grusiga övergångsställen. Vinden sinade hennes ben innanför de tunna strumpbyxorna med sömmar som skar in i hennes höfter.

Väl hemma såg allt ut som vanligt, någon hade glömt att släcka lampan i fönstret, grannen hade gått och lagt sig, parken nedanför balkongen låg öde och lät sig sväljas av vågornas vindar som sköljde upp på stranden längre bort. Hon lade sig i den kalla sängen, stängde av, bruset i öronen satt kvar från restaurangbesöket. Det var som om vinet inte ville låta bli hennes trumhinnor. Hon somnade och drömde om ett rent samvete, ett lyckligt liv, en frisk kropp, en glädje hon sällan kände, en hand som kunde hålla hennes när hjärnan sprang åt ett annat håll än vad hon ville, det som även hade blivit vanligare och vanligare på senare tid. Ingen ville egentligen att hon skulle vakna, minst av allt var det Annelie själv som aldrig mer ville se det som skar hennes lemmar och plågade hennes liv. Hon hade blivit slav under monstret, monstret hade blivit hon själv.