Jag trängde mig in i en syrelös vagn, såg dig inte, bara din trench på din arm. Hade flämtat och darrat i en timme innan vi möttes på plan. Löven längs gatorna bildade genvägar opålitliga att följa. Tillbaka till vagnen, den industriella staden, dovheten i sensommarluften som solen bränt ut.

Du var underbar men jag var rädd och ville skrika på dig att, här finns jag, se mig, rör mig! Konserten skapade ett brus i öronen, tinnitus som hade skurit sig med basen i obestämbar hastighet. Han rörde armarna uppåt men mina hängde bara rakt ned, glädjen kunde aldrig riktigt hitta mig.

Ge mig en käftsmäll och se mig i ögonen, ryck loss mig från denna dvalan.