Regnet trillar ner och du tycker på play. Benen pressar sig framåt, kämpar mot gravitationen. Asfalten är blöt, träden och vinden hjälper dig framåt. Pulsen dunkar i din kropp, du är uppe, utsikten från berget, pulsen, musiken. Nu kan du andas utan att det tycker i bröstet, benen rör sig per automatik, det finns inget som stoppar dig nu. Dopamin är din drog, som så många gånger förut, du klarar dig inte utan den och utan den är du ingenting.