Vad vi kunde ana ur buskarna som plockade våra hjärtan och höll dem i grenar var att blåsten skulle fria till henne, när som helst och hon kunde inte tacka nej. Den nöp tag i hennes armar. Ännu kunde hon knappt urskilja vad det var. Vintern höll hennes kropp, marionettgrenar spelade med hennes lemmar. Grenar, vi minns dem som fula, vi minns dem som grå, solen lyste ej på dem.

Våren kom, april skördade fält av snö, blåklockor slog i takt, grenarna tinade upp och hon tog på sig sin gula kjol. Sprang utan trosor på bergstopparna och hoppade högt. Ensam men fri, med blåslagna knän lade hon sig ner, blickade upp mot det blå och slumrade till.

Hon var av skogen, hon kom med årstid, en gullviva med en själ så fri att hon gott kunde ligga kvar där, bland bergstopparna och aldrig mer se sig om, aldrig mer komma tillbaka till en civilisation eller till en lögn.