När fördomarna knackar på min dörr byter jag trosor, sminkar bort det gula och det blå, försöker glömma tunnelbaneperrongen och taxiresan dit. Jag gömmer mig, spelar gitarr ett tag tills jag blir känslokall och liknar honom med en produkt. Han var en utgift som blev en kostnad, en tyngd jag ej kunde luta mig på. 

Ovetande blossade jag upp, min hjärna gick på högvarv, aggressiviteten löstes ut när vi stod där på spelplanen, jag dömde dig. Lurad och du visste inte ens om det, lurad var jag, gömde min händer i skinnhandskarna.

Jag ville, du ville, vi sa båda två att de kunde gå. Men vem trodde du jag var när jag släppte på kopplet och lät dig springa iväg, trodde du att du hade fått mig att lita på dig då? Spela i samma liga? Svälja min erfarenhet som är det vackraste jag har?