En dagbok, från 2008 – till idag. Om skammen att inte vara som alla andra, skammen som ett maskrosbarn. Om drivkraften att gå från suicid, till viljan att kämpa för att få ett bättre liv, i en helt annan stad, i en helt annan kontext.
Bloggarkiv
4.29.2012
Han är ingen man, han är ett barn.
Priset på cocacola, redbull och keso hade chockhöjts på Hemköp, men ännu var det inte läge att presentera Netto för den möjliga flickvännen som nöjt trippade före, pekade och plockade på. Hemmakvällar med chevréost från saluhallen och hundrakronors vin. Dagen efter var morgonsex guld i mun. Kalsonger med en frän doft av sköljmedel med kemikalier och patchoulidoft omslöt hans småfeta vader. Skjortan var sträv, likaså hans små skägghår som han missat i rakningen. Likt ett barn slet och drog han i henne som försökte torka sig. Frågan var om barcentro eller da matteo var nog respektfullt att dra med henne till då lördagsmorgonen beskrev alla chanser att få trycka i sig fettet från den kommande burgerkinghamburgaren kl fem på söndagsmorgonen och sedan hindra henne från sömn, tills han kommit på hennes mage. Likt ett barn gnydde han med släpande steg då hennes kjol redan var påväg upp. Vett och etikett var bortblåst. Kvar fanns en berusad liten bortskämd skitunge, skyddad, invirad till ett litet paket och sedan inskjutet genom brevinkaset till en tvåa på tredjelång. Med en civilekonomexamen var dejtingsidan de möttes på ett omedvetet skrik på hjälp. Världen var för farlig och när keson var uppäten och family guy var slut för dagen källsorterade han mellan flickorna gjorda av pixlar. Vad han inte visste var att han inte skulle komma mycket längre än så.