Pappret vässade pennan samtidigt som du skrev, smattrade tangenterna i ditt huvud, vände blicken bort och lät flimret från datorskärmen färga dina ögon.

Jag fick panik men sade förlåt, brydde mig inte om att ni fanns där, grät i köket, låtsades hacka lök. Två dagar hade gått och jag hade tacklat era pikar, de studsade mot min bubbla, gled ned men brast då dörren bakom mig stängdes och vi plötsligt ramlade från 22 till 12.

Färgen stänkte när jag febrilt målade en tavla till pappa och kände mig ensammast i världen, jag kände mig ensammast i världen. Den enda i världen var jag.