Mannen är kär, han höll min hand när vi gick nedför Helsingborgs gator. Planerade middagar, födelsedagsfirande och Smögen. Han bjöd på drink efter drink och skickade sms till mig om kvällarna. Han saknade mig var sekund, han strök sin skjorta och jag kunde se honom i ögonvrån när han fixade till det sista vecket i näsduken och stoppade ned den i bröstfickan.
Denna mannen älskade Paris, han älskade att spela gitarr, dricka rödvin och titta på tavlor. Samtidigt kunde han älska i sängen med mig som en riktig karl.

Men ju mer tankar, ju mer hans längtan, efter allt knackande med mål att äntligen få komma in stötte jag bort det mer och mer. Ju mer drinkar han bjöd på, mer framtidsplaner, gemensamma vänner, ju mer ville jag tyna bort.

När vi väl satt där, i en av väst-sveriges finaste barer och han lade sin hand på mitt lår, när jag väntade på mitt tåg och han ville kyssa mig på munnen fick jag nog. Jag slet mig loss, kastade mig in på tåget och mest av allt ville jag bara slå någon, spy, gråta rätt ut. Jag var förälskad och jag hatade det, lika mycket som han kommer att hata mig då jag erkänner att det enda jag vill, är att vara för mig själv.