Jag befann mig i ett sinneslöst tillstånd. Ett steg närmare tryggheten skulle snart få sin dom men när våren väcktes, krokusarna letade sig fram genom mossan, fann vi andra vägar att gå runt dem. Marsnatten påminde mig om att jag skulle sakna internatet, måleridagarna, matsalsmaten och resorna hem. De meningslösa diskussionerna om byråkrati och djurrätt. Även fast det kanske var här som vi också kom på hur människor verkligen är.  Ljummen vind, inte som i stan där det oändligt blåser rått. Jag sökte ett jobb på andra sidan jordklotet och rökte en cigarett på balkongen, hängde upp min tvätt på tork och tackade nej till lägenheten som skulle få mig tillbaka. Lossade greppet om tankarna på pengar, social status och manikurerade naglar. Låste om mig och lyssnade på musik i mina lurar. Ute slog ej grenar mot fönstret, de gled i vinden ute på gården. Jag klurade på vem och vad som skulle få mig tillbaka nu. Mannen i den hjärtkrossande staden fick plats, men bara på halva stolen. Det är snart dags att lämna nu, Sverige och tryggheten för gott. Gråta kan vi, men spräng inte ditt hjärta för mig.