Måsarna flög över hustaken ännu en gång och jag hade aldrig trott att en stad med nya ögon sett hade kunnat göra mig så förvirrad. Det var jag som slängde fimparna på gården, det var jag som spelade hög musik efter tolv. Mitt minne gjorde mig förvirrad, vad gjorde jag här? Det var som en glädjeflicka en gång sa till mig: se alltid till att vara ren, fräsch och glad. Så jag tog en dusch, satte på mig mina nya favoritjeans och klistrade på ett leende innan jag lyfte telefonluren och satte framtiden på spel.

Ångesten från festen i lördags etsade sig fast som en liten böld, en liten parasit och vägrade att tala om för mig hur detta skulle sluta. Vi hade badat badkar i ca tre timmar innan det var dags att skölja huvudet, döpa om sig på nytt. Jag vet att jag hade haft chansen. Kokainet fanns där det alltid hade funnits, lätt tillgängligt och jag såg kristallerna framför mig när jag lutade mig bakåt och lät saltvatten glida ned i ögonvrån. Det hade kunnat tala för mig, ensam i den låtsas kropp jag hade, det var ett lätt byte för förklaringen om varför jag kanske försvinner spårlöst. Ni skulle kunna identifiera mig som klassisk och inte längre besatt. Staden från igår kunde andas ut, pulsera vidare då. Men istället reste jag mig upp, du hade fått mig att tro på gud, när jag egentligen låg kvar på botten och kved om hjälp. Jag hade spelat bra den kvällen. Vaknade upp, telefonen berättade för mig att jag var tillbaka i stan, drog gardinerna åt sidan. Blickade ut över innerstadens hustak. Hur fucked up jag än var sprang jag i hotellets korridorer, rusade ut med full fart, in på bussen och kostymmännen med sina portföljer hann inte ens hälsa propert. De alla stirrade, min klänning var kort. Vem vet vad jag var. Jag ringde hem, föll i tröstande mammas armar. En dag skall jag visa er alla.