Rektorn höll dig hårt i armen, du fick inte släppa pennan.
Lovande applåder försvann medens då spegelbilden av dig själv svepte förbi, i aktion om nytt tevatten. Regnet färgade dina byxor grå. I brända drömmars land somnade vi alla in. Dvalan utanför min dörr skrämde hål i hjärtat, förstod att tiden vi andas ut på var knapp, tyngdlös och förlorad var inandning.
Låt dig tas hand om, de äldre vet hur. Spärra frivilligt in dig i ett slott, isolera dig, stanna upp tiden, tappa bort dig själv.
En dröm om att havet skulle gå stilla tynade bort, från kaj till kaj bländade solen våra bröst om sommaren, nu vilar bara vinterdvala, utanför rasar själarna från månen, men ingen träffar mig.
Vi öppnar en ny bok, orkar inte läsa klart, stryker pappret, blundar, somnar in i stormen som höll dig hårt.
