Kan inte sova, luften i rummet vibrerar. På humör eller inte spelade sommarvisorna sin sista vals. In i mörkret, vi färdades med eldfart. 
Jag tittade på gamla bilder med minnen ifrån förr. En stor och glad skara människor, jag var verkligen lycklig då. 
När ångesten väl tryckte i huvudet bad jag att få bli fri från tankarna om vad som egentligen hände några månader efter att bilderna togs. Fri från påtvingade försök att förstöra mig själv. Att släppa in alla dessa män blev ett begär, ett beroende, en önskan om att räcka till, duga för alla. En skam som jag i stundens hetta aldrig vågade ångra, aldrig vågade erkänna.
Plågsamt vred och vände jag på mig i sängen. Kände den äckliga smaken i min mun. Det var inte över än. Än en gång visste jag hur det skulle bli, gång på gång föll jag dit, ned i självförstörelsens botten. 
Bland känslor som inte går att beskriva med språk. Detta var min peak. Återkommande tårar om nätterna hade varit en vardag som jag hade glömt, men som nu uppenbarade sig så kraftigt att jag inte ens vågade lämna sängen. 
Svettigt var det inte, nej, kylan som påtvingade sig var mig väl bekant. Klockan slog försent, jag försökte tala, vrida vett i skallen. Men det ända jag fick fram var sorg. 
Av alla dessa saker som snurrade i skallen var nog inget sant, försökte torka tårarna på nytt. Men skämdes för att jag ljög inför mig själv. 
Vem säger till dig om natten att det inte är någon fara? Vem kramar om dig nu? En gång fanns det, det fanns flera stycken. Men var det verkligen så dem förstod? Att plågan var för stor för att bära själv och att det enda jag ville höra var, Jag älskar dig.