Vi fanns där men var långt ifrån efterlängtade. Det är nu man saknar det som olidligt brände hål inombords då.

Utbränd på livet, social kompetens och vett och etikett. Det är mycket vi inte vet, men vi kan gissa oss till, det kan vi alltid göra. Eller hålla käften, stirra blint ned i backen. Tio år på håll spelar vackert i mitt minne, två, vid min sida.

Ni drog upp era kjolar, jag gick där ifrån. Skadad fönsterfågel. Gruset skar mina ögon, fick dem aldrig tillbaka. Det var över. Vem gav mig min röst nu? Var jag inte vacker längre?

Synkade mina hjärtslag till musiken. Mannen med längtan var mitt återfall, fann jag i mig själv. Naivitet, längtan, ensamheten kvävde mig om kvällen. Att hänga ut var inte längre en status, inte heller demokrati.

Jag satsade på en ny nivå, slog näven i bordet och stängde er ute. Ni talade i tungor, lättsamt om mig. Ni hade säkert aldrig lärt er att ta skilje på komik och allvaret i det som bakom stängda dörrar, under brända städer, bakom ögonlock sakta tinade och bröt sig loss.