Nästan fullmåne. Samtalet tidigare från pappa var olidligt. Jag ville sprängas, just där inne på MQ ville jag sprängas i tusen bitar. Även när syster ivrigt höjde rösten inne på scandics hotellbar. Allt var för mycket. Trycket, pressen, den ivriga längtan bort. Ingen frågade nånsin hur jag hade det nu. Vad jag tänkte på. De kunde ändå inte binda trollsländan i sin hand, de kunde ändå aldrig förstå skillnaden mellan det som var vackert och det som för mig var motbjudande. White trash. Orden mumlade sig ut ur min mun. Jag var född i fel värld. Jag visste att hotellbaren som jag hade gett förslag på inte hade gått hem. De skiljdes åt i ett sorgsamt farväl. Onda blickar till mig och jag fick aldrig chans att stå i centrum, inte ens på min egen födelsedag. Inte ens under fullmånens ljus, mamma körde mig fort hem. Det var dax nu, familjebandet hade kapats, navelsträngen var av.