Inriktad på ljuset när jag blundar ser jag bara konturer. Jag tar illa upp av komplimanger, vill egentligen mer än vad jag får. Pappa blev sjuk igen och hela min värld blev svart. Åkte tåg i fyra timmar och dödförklarade mig själv. Försökte bygga mig en stad i trä, måla den vit och inbilla mig om att vackert inte alltid behöver vara så. Inget hem, inga skor, syster assisterade förmedlare, hon plockade ut spriten ur din kyl. Jag såg gubben där hemma, hög på morfin, kroppen var dubbelt så gammal som dess nyktra tillstånd och jag ville så gärna ge upp alltihop. Men vi var tvungna att fortsätta, förtära, spela vidare. Det jag målar blir aldrig lika vackert som i min fantasi. Jag skulle vilja kunna, men händerna målar svart.