Jag förstod hur du såg mig när du harklade dig och sa, du kommer aldrig att få mig igen.
Fåglarna flyttar igen och min kopp te börjar bli kall, solen gömmer sig igen och när får vi se den igen?

Dörr till dörr jag behövde inte knacka på. Stod jag där med puls i hundrasjuttio, men vem fan brydde sig då.

En lögn som vilade bakom byggnaden så tom att de svarta tangenterna snattrade som gammal skrivmaskin men betydde ingenting. Du fick mig aldrig på fall igen men du förlät de såriga barnen och gav en kyss till hon som bakom muren stod. Dit jag aldrig kom och dit jag aldrig skulle nå. Den delen av dig som du gav, men av hjärtat blödde, fick jag ej röra mer. Jag hade förstått din taktik, du var den som de såg men du var den som vi ändå inte kunde se, utan förfallet från löven som fann, i de fåglarna som försvann.

Vi fick dig på fall, oja vi fick ditt förfall, må Gud vara med dig, jag höll dig inte när du fall.