Vi lär oss aldrig, trots dokumenterande svar, slutsatser och deprimerad vardag. När får vi nog?

Jag såg dig dansa där i vippen, jämte dj:n, du höll hårt om ditt glas men ibland var det svårt att inte låta den söta drycken färga både hennes och dem andras kläder genom den vilda dansen som mest pågick i hennes huvud. Elektronerna som träffade hennes puls gjorde henne galen, ett monster. Ordet hora betydde ingenting. Groddluder var som bortblåst och slyna träffade inte hennes trumhinnor. Hon var i paradiset på jorden, hon var den perfekta kvinnan, den bästa av dem alla.

Och le Grand deluxe började redan vid hennes första offer med tungor som möttes vid remixen på en Avicii låt, andra i en lägenhet på avenyn. Förlorad och under honom kvävdes hennes hals, det dem alltid tyckte var lite festligt. Men syret tog aldrig slut, bara förmågan att sova de kommande nätter då jobbet och vardagen kallade. 

Hon vaknade upp i lägenheten, iskall och med kronisk minnesförlust. 
Förlorad i en låtsas värld.

Jag återfann mig själv alltid då tanken på mamma uppenbarade sig i mitt minne. Då grät jag och levde med skammen, gång på gång, varje dag. I tusen dagar kunde jag inte sova. Unga alkoholister kallar vi dem.