Kungar och drottningar, jag undrar vart alla tog vägen. Jag såg en bild från 2005, kände mig nostalgisk. En grön klänning och ett par dansskor. Scenen stod tom. En halvtimme senare satt nervositeten i luften som ett magnetiskt kraftfält som kunde döda den scenskräck som kröp sig fram ur nerverna likt den rädda kylan genomborrande från den förväntansfulla publiken.
Musiken sattes igång och prima ballerinor flög över scenen, applåderna blixtrade och manusförfattaren dirigerade de smala benen. Du hade ingenting att klaga på men jag blev ändå helt förstörd. Porslinet vred sig i örat när ljudvågorna av gaffeln tryckte i det tysta stearin rummet. Böckerna kvävde sorlet av suckarna från de kostymklädda.
En röst, en sekund, en ensam tog sitt steg in i strålkastarens ljus. Där stod hon sedan kvar, ända tills ballerinorna klivit av scenen, musiken tystnat och publiken hade gått hem.