Inget att säga inget att förklara. Jag lever på kaffe, snus och nervositet. Allergitabletter gör så stressen minskar, utslagen på min kropp med, de som ofta kommer efter 12 timmars passen. Ibland 15. Jag vet inte vad som händer när jag somnar av utmattning om natten men det jag vet säkert är att jag aldrig slappnar av. Sju timmar, tio dagar, tolv plus tre. Övertid på den och jag har varit mer vaken fler dygn än då jobbiga nätter plågades ensamt om vintern. 

Vita liljor jag önskar mig bort, sanningen är, den som vill ha rosor tål taggiga stjälkar. Jag klarar säkert av att till hösten fly och säkert beställa kaffe hundra gånger till, växla hundratusen kronor och känna brännhet hud. Men då det är över så finns det inte längre en jävla tår kvar. Tomt.

Vissa säger hemligheter är till för att hållas men om ditt sinne blir fullt och ryggsäcken för tung finns ingen annan utväg att gå, än att överge dem som tillit ges. 
Att minska tröttheten på staden jag lever i klarar jag knappt av. Impulserna av vansinnes tankarna brinner inom mig, irritationen ökar gradvis, bränner hål i vettet och ger mig kräkeffekter. Hur står ni ut?

Tankelösa mönster är svåra att komma åt men om du dricker dig redlös, räddar en själ eller två på vägen dit genom falsk vänskap menad ligga med nattklubbsvakten så har du halva inne. Försök leva sådär, försök bara. Den som vill ha rosor skall tåla taggiga stjälkar.