Vissa tror vi leker för livet, men egentligen spelar vi bara ett medvetet spontant liv som senare kommer att kallas det som påverkade oss in i framtiden. Alla glömmer, men inte jag, jag såg dig odugligt kväva de som blinkade sig igenom provtagarnas tester på de som du egentligen skulle skrikit på. Ingen stoppar oss som vi. Ingen stoppar nålar i oss, bara vi. 

Välj att spela du, välj med oss. Ingen kan skrika rakt ut som vi, ingen kan frysa ut som vi. Delar av en rest från barndomens spår i tonåren blinkade fort. Sade ingenting till mig, kvävde mig med. Utan språkrör tog jag mig till timmerstockarnas land, där stormen Gudrun fortfarande andades. Målade en avbild av det gröna rummet, skämdes lite, men glömde sedan snabbt av. Tog tåget tillbaka och väntade innerligt på chocken av baksmällan som strax kunde inta denna gårdagens sympatiska kropp. 

Vi hade lekt för livet och sjungit oss hesa. Somnat in i din stalkers armar och kysst honom på pannan innan han visste om att han precis sjöng sin sista sång. Sången som alltid handlade om dig. 
Gudrun kom sig plötsligt påmind, igen var allt kaotiskt och tonårsresterna blandades med hat. Smakade som syra i gommen, kvickt ner i magsäcken och vräktes sedan upp av hulkningarna som till och med inte var obehagliga längre.

Vi kom, vi såg, vi föll.