Jag tittade på mig själv genom spårvagns fönstret. Jag såg gammal ut för en stund. Jag tyckte om gatljusens reflexer genom rutan men hatade reflexen av mig själv. Hatade spårvägens rullande ljud, ryckande stopp. Vi bodde alldeles för långt bort för att ens kunna få se, de som trivdes så på andra sidan. Vi hatade allt för en stund, hatade att minnesluckorna slogs tätare ihop, vi hatade ord så som "listan", "nattclubschef" och "shot". 

Huvudet slogs mot fönstret då vagnens räls fyllts av grus, glassplitter och halvtomma burkar.
Jag tog upp en liten spegel ur handväskan, för att lättare kunna se, hon som aldrig förstod när det var dax att gå hem.