Utanför är grenar mörka. Himlen lyser bleklila.

Låten om varför vi alla hamnade här gör alltid världen lite lättare. Och samtidigt som stripporna dansar sin sista dans hånglar vi innanför min dörr.
Jag kunde nästan läsa rubriken i Frida tidningen som han hade snott ifrån sin lillasyster. Efter fem minuter glömde vi av det där. Sedan somnade han, och jag hade ont.
Svedan stack i mina nerver, gjorde mig klarvaken och rastlös. Låten spelades upp i mitt huvud igen och efter ett till glas vin kunde jag äntligen sova.

Att vakna upp, duscha, röra vid min hud gjorde mig försvarslös och blottad. Jag grät nästa natt, av smärtor. Jag var otroligt rädd. Så rädd att jag skulle kunna dricka vin bara för att smärtan skulle försvinna. Att sitta upp, springa, gå. Jag vill få er att förstå.

Men ni kommer aldrig att förstå. Nej, ni tror fortfarande att jag är underbar och att jag alltid ställer upp. På allting. Precis som förr, då jag slängde mina skor, dansade barfota på baren, sprang mellan lägenheterna och de öppna dörrarna.

Jag försökte förklara en gång, i ett löjligt sms. Men då stängde han bara dörren. Tyst.

Ni kan smutskasta mig, men skynda, det finns knappt någon mer smuts att kasta. Jag har fått ta allt. Le och ta emot. Ute, synen från köksfönstret var knapp, men grenar mörka, himlen lyste bleklila. Jag ville byta låt, men fick hålla käft istället, ta emot och andas långsamt.