Jag hade bestämt mig, låst in mig, spelat bort alla mynt och bytt sängkläder, städat ur varenda vrå. Men jag kunde inte vänta.
Femton sms, tre inställda dejter, två biljardmatcher och några öl senare. Jag kände mig redan berusad på tabletterna. Jag kunde inte räkna på fingrarna hur många jag hade suttit framför och intervjuat sådär. Jag hade till och med slutat döpa dem efter deras utseende och istället se till att jag hade så roligt som möjligt med att öva på att inte låta bli att kika på grabbarna som hade hyrt bordet jämte oss... Nöjd, med Veronica Maggio ekade i mitt huvud. Jag log.
Chalmerist av ett annat slag. Hånglet på nattklubben, då jag skrev in mitt nummer i hans telefon, tre veckor tidigare påminde mig när han rörde vid mitt ryggslut. Allt var egentligen en elak lek. Ut och klubba, samla nummer.
Jag hade en prickig blus och talade om att åka iväg, fly staden. Det var kanske inte det bästa jag hade kunnat komma med men jag orkade inte längta bort ifrån dejten, vifta med håret och be honom bjuda mig på en drink till.
Jag visste inte om det var han eller jag som ville att våra läppar skulle mötas innan jag satte mig i spårvagnens säte och började räkna gatlampor. Jag hade bara en tanke. Han skulle tro att jag var tjejen i hand liv. Så bra och kanske ännu bättre tills jag kunde avslöja bristerna och han kunde välja genom att trycka på on eller off.
Jag hade flyttat och var tvungen att åka kollektivtrafik samt möta just alla de alkoholister som letade förmögenheter, de ensamma som handlade på willy's och de som inte hade något bättre för sig än att just bara åka.
Dagarna gick och han byggde upp en förväntan hos mig, jag hatade det. Jag ville resa iväg men visste inte åt vilket håll. Den tomma plånboken skrek åt mig att arbeta, alternativt stanna hemma.
Det är så fruktansvärt jobbigt ibland. Att svara när ni frågar mig, vem är jag?