När spydiga ord bildar ett mönster av återkommande tankar om självhat bidrar du bara till att du också faller. Jag kan sminka mig vacker, bära upp mina klänningar, kyssas på kungsportsavenyn och skrika osmakliga minnesförvrängnings skällsord genom nolltolleranta svar i min mobiltelefon. Det enda du kan är att lätta på orden, förenkla dem genom att sakta tappa bort lite av dig själv, lite i taget. Inse att du blir en förlorare.

Nagelbanden bryts ned av nervositet och magsyran gör din kropp svagare än någonsin. Min tonårstid var förbi, du bosatte dig i din. När spydiga ord bildar ett mönster av sextrakasserier, alkoholmissbruk och blodförtunnande kemikalier finns jag ej längre till att hjälpa dig.

Jag finns inte längre till att hjälpa den som försummats i komplexideal, falskhet och tillhörighetsmissanpassning. Du kan säkert också sminka dig vacker, oh, vad vacker du kan vara. Men frågan är vem som är vackrast utan kläder, naken, du eller jag?