Livets ord handlade mestadels om sex, gin&tonic och mäklare då. Sextrakasserier och pengar. Inneboendeproblem samtidigt som det handlade om att "touch the sky" så fort som möjligt innan batteriet dör och lamporna i lägenheten släcks. Självgoda svin och att Hisingen var bra för dem som inte brydde sig. Och det gjorde vi inte heller. 

Jag packade påsen och såg på dig, slängde ned lappen. Vi vandrade över bron och långt bort därifrån. Du gav mig mer än bara mod. 

Solen stannade alltid kvar lite längre om kvällarna den våren, nådde precis horisonten, tills vi slutade kika bortom kameralinsen och istället korkade upp flaskan. 
Kämpade oss upp och ned för det jävla berget och klädde oss i jeans.

Jag hatade din gula tröja du hade på dig första gången jag talade om hur Göteborg är, och hur Göteborg funkar. Jag hatade din glansiga blick och din dialekt när jag redan trodde att allt var ditt fel. Men vad gjorde mig svag? Jo, du var driven och fick mig att skratta. Jag hade aldrig trott att ärliga kvinnor fanns. 

Vi tog varann i hand, dumpade provisionsarbetarna, smutskastade också de som var stans elit. Vi hamnade någonstans emellan, omedvetet någonstans i drömmen om att finna ett bättre ord för livet.

För maskinen skär fortfarande i mitt huvud då spårens räls slipas om nätterna, skoskavet från i vår värker ändå. Och när din klack gick av, rom&colan tog slut, då tänkte jag att vi aldrig mera skulle glömma bort det där.

Din gula tröja spelar ingen roll längre för vi vet båda två att när vi korkar upp, beställer in mer och dansar framför kameran. Då jävlar finns det ingen annan i världen förutom vi.

Vi var och kommer aldrig att vara dem som bara försvann.