I min skrivbordslåda fanns massor av oöppnade brev. En dag rev jag upp alltihopa, öppnade fönstret och lät pappersflygplan flyga över gården.

Jag slopade Facebook statusens innebörd, lämnade sjön och återvände hem, tio år senare. Det nya landet doftade avgaser och jag andades in djupt och lät mina axlar sjunka ned en bit. Göteborg skulle aldrig få se mig så som förut.

En kärlek bort och tusen tårar senare stod jag där, mitt emellan barndomen och kvinnan i champagnebaren, smygandes med vem hon egentligen var.

Att lyssna på house flera timmar, flera dagar i veckan gjorde mig rastlös. Att känna svagheten när man precis är på väg att ge upp gjorde mitt sinne starkare för det som verkligen klamrade sig som klister i mitt hjärta.

Jag doftar inte lavendel, mina naglar är inte fransk manikyr, mitt hår är inte Hollywood och mina kläder är inte heller från Acne. För jag vet, att när avgasen andas in och Facebook inte längre betyder någonting, då är jag hemma.