När solarna går ner över oss och vi kikar upp under våran lugg, torkar oss runt munnen och släcker lampan, kryper in under täcket, då finns ingen annan i världen förutom du.

Jag kvävde dig i sömnen utan att du märkte någonting. Du var i dvala. Med nylackerade naglar rev jag sönder dina kläder. Håret klibbade längs mina kinder och lägenheten var fortfarande mörk. Den våta handduken hade redan stelnat i duschen och frottéytan kändes som knivar mot min hud när jag torkade av ansiktet.

Du sov fortfarande men jag smög ut, daggen mötte mina sulor, mina näsborrar, men mina ögon var fortfarande tunga. Jag vandrade längs paradgatan och möttes av människor utan intryck. Vit hy, vattniga, blanka ögon, stelopererade lemmar. Måsarna hade gett upp frossan utanför grillen och parkerat uppe på kioskens tak. Nattklubbarna hade stängt och flygbladen kantade spårvagnsrälsens inhägnad, fastklistrade och de nakna flickorna såg inte ens längre inbjudande ut.

Betongens skrovliga yta sandpapprade mina shorts. Där låg jag, mitt i början av dagen efter. Mitt bland kaoset, men i den tunga ångestluften kunde jag äntligen andas. Lungorna kippade efter syre, kände hur hel jag blev på en sekund. Likt astronautens längtan hem till jorden, då rymdskeppets dörrar äntligen öppnas och lyckan bildar salta tårar i ögonvrån.

Mina armar vilade i knät medan himlen brann. Eldens tungor slukade hustaken, asfalten kokade. Jag satt stilla och tittade på. Det enda som hördes var bruset ifrån de sista taxibilarna som korsade avenyn.

Och jag undrade, såg du mig där? Såg du mig i dina drömmar?