Jag tål inte vitt vin, det spyr jag av. Jag tål inte heller att vänta för länge på sms. Smutsiga kök, badrum eller obäddade sängar. Att gå i långa korridorer och räkna in stegen mot en person som jag sedan skall gå förbi, att känna pulsen i halsen, mitt ansikte blossar lätt upp. Jag håller gärna andan då jag går förbi personer som inte är som jag, det blir värre då, de smittar. Min favoritparfym är ren vanilj. Soffor med mönstertyg får mig att tänka på vårdcentraler.

En svag doft av Göteborgs rapé, gula tulpaner, tvål och rödvin mötte min näsa när jag klev in i min lägenhet. Hemma. Det är precis så det luktar hemma hos mig. Och lite vanilj, från ikea-doftljus som följt med möblerna vart de än varit någonstans. Vanilj betyder mitt namn. Mitt namn betyder vanilj och vart jag än går gör jag världen lite mer orättvis med det, men jag trivs.

Solen kanske inte kommer gå upp imorgon men jag trivs ändå. Februari-regnet slår mot isen. Ett tag funderade jag på om jag skulle ge upp, men efter ett glas och en kebabpizza senare tog jag fram mina akrylfärger och målade, jag målade i timmar. Lät den nakna huden färgas och min telefon ringa, musiken dåna och min inkorg plinga femhundra mail.

Igår bjöd jag hem en man jag träffar och hade enormt mycket sex, mest hela tiden. Sedan lagade vi pannkakor då vi blev hungriga, kollade på arkiv-x och somnade i varandras famn. Ibland låtsas jag att han är min pojkvän. I morse sade han till och med hejdå innan han gick.

Ikväll ska jag träffa mannen med längtan och ibland undrar jag om jag har glömt hur det är att vara kär. Ibland undrar jag om jag har glömt hur det är att längta. Men jag kan ju alltid låtsas, jag kan ju alltid räkna stegen, bara hålla andan.