Imorse trodde jag att jag var död, igen. Jag missade medvetet intervjun. Jag missade medvetet morgonen och medvetet vände jag på dygnet igen. Igår gick jag rakt in i väggen, eller rättare sagt en parkbänk som stod ivägen för mina ben. Blåmärket är gult och grått idag.
Igår bytte jag ut pianomusiken till house och åkte hem till mina gamla kvarter. Det doftade öl och killparfym, chips och stearinljus. Hisingen är ett land för sig. Mina tjejkompisar hade bestämt sig för att supa sig under bordet och jag fick vara deras guide i stan. Dock blev allt för kaosartat, dvs fel bar, fel människor, fel fel fel.
Därför trodde jag att mitt första andetag i vaket tillstånd nuddade himlen en snabb sekund innan jag satte mobilen på ljud idag igen. Täcket doftade inte lika gott som det hade gjort minuten innan jag somnade. Tryggheten var som bortblåst igen och jag var tvungen att ta på mig kläder, uppträda som en människa. Borsta bort blåmärkessmärtan med en croque monsieur, dricka varmchoklad.
Jag har börjat bli rädd för morgonen. Jag är rädd för vardagen och rädd för att vakna. Olycklig. Rädd för att behöva borsta mitt hår, det kan falla av. Rädd för att bli sjuk, rädd för att behöva möta er. Människorna. Ni tittar för mycket åt mitt håll.
Pulsen igen, andetagen är små och ligger i min hals när jag väljer mitt vin i affären, väljer vilket bröd jag ska äta, vilken tandborste jag ska borsta mina tänder med. Ni sneglar för mycket åt mitt håll, hatar mina kläder, hatar mitt hår.
För några dagar sedan fick hon sitt barn. Barnet jag skulle ha fött. Mitt barn. Nu finns det ingen återvändo längre. Han har valt en annan kvinna, ett annat liv, ett annat barn, en annan kvinna som föder hans barn, en annan del av stan, fel del av stan, fel kvinna, fel barn. Det var mitt barn och det finns ingenting som kan få mig att ändra på mig, det var vi två, du och jag, det var vi som skulle ha det så. Det var vi som skulle vara vi, och barnet.
Jag gråter för att tårarna inte har något slut. Och när jag stängde av pianomusiken sprängdes min hjärna. Jag plockade ner ölen i min väska tillsammans med mitt bankkort, läppglans och mobil. Jag plockade ner mitt namn och min pianomusik. Jag plockade ner mig själv, jag plockade ut mig själv ur kylen. Och begav mig till de som granskar mest, de som jag känner, de som känner mig, de som känner den som bär mitt namn och den som älskar den pianomusik som spelas, den som gråter när hon drar in doften från överkastet innan hon ska somna på kvällen. Hon som såg sin man med en annan kvinna, hon som såg sin man med en annan kvinna och ett barn. Jag känner mig halv. Igenom, itu, betraktad, granskad, förstörd.
Jag vill inte öppna ögonen imorgon igen, men jag vet att jag måste, därför hatar jag dig, februari.