Jag sparade din portkod som en fil i min dator, hällde upp ett glas vin.

Sjukdomen som äter upp mig väljer jag att gömma. Likaså din födelsedag.
Det kryper i huden på mig och tusentals rysningar tycks aldrig ta slut. Jag vill så jävla mycket, men har så jävla lite val, så lite suddgummi att sudda med och måla om, måla nytt.

Nu sitter jag här som ett kolli, med håret flätat slarvigt, ryggen krökt och bomullsbyxorna pressade ned mot det röda velourtyget. Jag skriver, ritar och gör musik, samtidigt som jag glömmer bort hur hungrig jag egentligen var när jag satte mig här, hur mycket jag verkligen måste vara på jobbet just nu, hur mycket jag borde gråta, hur mycket jag försvårar för mig själv, hur jävla fel jag är.
Jag glömmer bort allting, tills klockans sista timmar slår och kommer på hur fel jag är igen och lägger mig ner, gråter en skvätt och somnar.

Jag tryckte på "spara som". Mitt hjärta, som en fil i min dator.