Spårvagnen fick elavbrott mitt i backen och jag fick gå hem. Snön var så vit och så djup så jag knappt såg vart jag satte mina fötter.Sängen var mjuk, nybäddad och tyget prasslade då jag vände mig om. Satte på stereon och såg tonerna i luften ovanför.
Precis som i mitt flickrum där jag räknade de självlysande stjärnorna i taket. Åtta, nio, tio. De satt fastklistrade av grått kludd, och när man sedan pillade loss dem, hur man är försökte få bort dem satt alltid fett fläckarna kvar efter den gråa massan. Likaså häftstiften i väggen efter katt-planchen, Leonardo Dicaprio och Hansson.
Christian hette min första kärlek och vi träffades på Göteborgs tågstation. Han var lång och smal, brunögd, ljushyad och rökte Prince. Första gången vi låg med varann var han hög på amfetamin.
Vi låg i gräset utanför den stora villan hans kompis lånat och såg på stjärnorna. Daggen lade sig tätt intill våra prasslande vindjackor och vi höll varandra i handen. Jag talade om för honom att det var det mest romantiska ögonblicket i hela mitt liv.
Sedan rökte vi gräs och jag låste in mig på toaletten och spydde.
Även fast han senare blev den mest hatade i mitt liv, så var jag så kär att jag nästan sprack.
Mamma var i Finland och Christian och jag drack starköl på vår altan. Vi blev höga och lovade varann evig kärlek. Han hade flickvän då, vilken idioti.
Det man vill hålla om så hårt, det man vill hålla fast vid försvinner alltid, det lyckas alltid lirka sig loss. Om man så kunde stanna tiden, då vi såg varann där på perrongen, eller där med stjärnorna. På vår altan. Om man bara kunde leva hela sitt liv där, med samma känsla, samma rus, undra vilken låt som hade spelats då.