För första gången när man känner såhär att man skulle vilja ha hela livet att leva fullt ut och inte sitta inne med någonting som man inte riktigt vet vad det är vill man bara kasta sig ut. Känna motgångarna blåsa förbi likt ett flygplan vid start. Kraftfullt, så att det känns, så att man måste behålla säkerhetsbältet på. En jag-vet-inte-vad känsla som lättar och som gör att man bättre kan se, hur det ser ut på andra sidan. Gör mig tvivelaktig, förvirrad och rädd. Vilken väg vågar man lita på? Vilken människa eller vilket väsen kan jag viska till?
Jag stirrade ned i marken. På mina skor, borstade bort det värsta av den onödiga vintern och tände en cigarett. Vandrade genom den tomma allén och försökte inte ens vinka på en taxi, jag skulle hem, på mitt egna sätt. Det går lättare att tänka då man är ensam och får upp pulsen. Då stegen bildar ett mönster i min allt för inackorderade hjärnsubstans.
Gud såg mig säkert när jag dansade med honom. När jag beställde de två sista shottarna till mig själv och torkade mig kring munnen och hämtade ut min jacka, snubblade över tröskeln och spillde ut tjejens drink, försökte ringa upp dolda nummer på min telefon och vurpade på rullgruset efter den smälta snön. Men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om gud eller alla de silverskedar som motvilligt trycktes in i era munnar då ni var små.
Jag packade en väska i mitt huvud, utan att ens veta vart jag skulle ta vägen. Ego, mod och en neccessär fylld av längtan. Det började vibrera i mitt bröst, tanken fanns där att du ännu en gång skulle klicka på Delete och jag skulle försvinna in i det svarta hålet. Men tanken om euforisk lycka och kristalliserade nerver fick mitt DNA att längta ännu mer.
Jag kände att det fanns hopp om mänskligheten igen, även fast vi har lärt oss att inte titta in i tunneln, så är jag universums mitt, hur jag än vrider och vänder på min omvärld. I am ready for take off.