Jag vaknade upp, trodde fortfarande jag levde i drömmen då jag knöt täcket runt min kropp och förfärad och irriterad av den plingande dörrklockan. Jag blev rädd, stannade upp fem sekunder innan jag kikade ut genom kikhålet i dörren. Det var mannen med längtan. Självklart berusad och med en kraft som bara berusade män med en stark vilja nog slog han knytnäven mot dörren, en, två, tre och fyra gånger.
Jag öppnade dörren.
Såg återigen de mörkbruna, vilda ögonen och vi stirrade förvånade på varandra någon sekund innan han klev in.
Han hade handlat på 7-eleven. Han ville ha mig.
Jag tackade nej. Jag grät.
Det tog mig en timme, konversation på en annan nivå, innan jag knöt näven och riktade slaget mot hans ansikte. Äntligen fick jag ut honom ur mitt liv. Tredje gången gillt.
Då kom ångesten. Kan sparkade så kraftigt samtidigt som jag snabbt låste igen. Dörren skakade och jag skrek. Han bankade. Dörrklockan hade slutat fungera.
Jag kröp ihop i sängen. Ringde ett tresiffrigt nummer och kallade på hjälp. Jag ringde sedan min vän, hon blev rädd, jag var rädd. Kroppen dunkade och ryckte till varje gång jag trodde han gett sig av men istället skalv dörren att figuren fortfarande ville in. Hjärntvätta.
Siluetten jag såg bakom persiennerna var han. Han gav sig äntligen av. Polisen kom, de lika så bröt sig in.
Han hade en grå kappa, mörka byxor och backslick. Jag förklarade. De tröstade.
Jag blev lämnad själv igen. Kunde inte sova. Nattens mörker smög sig in i min hjärna. Jag blev så rädd, så fruktansvärt rädd. Men jag fick sova själv.