Fort, fort, jag stängde ute er alla och hällde vinet, utan att spilla, ned i mitt glas. Guds blod och guds synder. Jag bad en bön och lät det rumstempererade skölja bort mina synder.
Även fast jag inte försöker tänka så mycket så rycker det alltid i min nerv. Beroende.
Pappa drack aldrig ur flaskan. Jag gör det ibland.
Jag fick ett vykort på posten, handstilen var mig väl bekant. Jag var sex, satt i badkaret och tittade upp på fotografen. Skum överallt och på baksidan, Nyfors -96. /T.
Tänker han på mig? Tänker han på barnet som satt i badkaret eller på barnet som växte upp alldelles för fort, den vuxna kvinnan som också häller vin i sitt glas?
Jag sprang alltid barfota på gården, tills gruset brände hål mellan tårna och grannens ungar bromsade in med cyklarna så hårt att det blev märken på fasaden.
Jag ville aldrig vara den tredje parten så jag såg alltid till att låtsas-förälska mig i den som fanns till hands. Och när åskvädret kom förälskade jag mig i pappa, kröp upp i hans famn och såg ljusskimmrande gråmoln från köksfönstret med sin oerhörda kraft omringa oss. För mig var det trygghet. Sommarregn och åskväder. Någon såg oss, visste att vi fanns där.
Ibland tar jag mig en tur på stan vid midnatt. Tittar upp mot himlen. Försöker nå det som jag gjorde då. Stjärnorna. Men här i stan lyser alltid gatlamporna för starkt för att ens kunna få se. Dem som jag alltid plockade i handen och gav till pappa.