Jag drömde om vampyrerna inatt.

Jag kastade mig ut från ett fönster på femte våningen, simmade fram genom luften som var tyngre än gravitationen. Klamrade mig fast på ett elstaket. Höll kvar. Jag blundade så hårt att greppet kring de silvriga eltrådarna gjorde så att jag blev yr.
Ett lik låg på andra sidan, några trappor ned i parkeringshuset och jag skymtade ett vitt öra. Ett klädknyte, innan vampyrerna flaxade ned och slet av dess lemmar.
Utan att se mig färgade de det gråa betonggolvet likt sprayflaskor mot olagligt tegel. Rött. Och kvar var jag. Krampaktig. Jag fick tvinga upp ögonen för att vakna till. Hämta vatten i köket och krypa ned igen, be till gud om att drömmarna skulle få ett slut.

De kom inte tillbaka den natten. Men jag är grymt besviken på mitt undermedvetna.