Sätt du nålar i din barbie, plasten kommer ändå smälta om tio år. Tvätta hennes hår, synteten kommer ändå aldrig redas ut.
"Det är mitt liv" -som Eva Dahlgren sjöng i En blekt blondins ballader.
Det är mitt liv, var precis det hon menade när han trängde sig på. Trängde sig in i skört silkespapper. Hon försökte linda sig in i, men han var stål.
Studsande sneakers 100% bomull ned för backen. Vinden gör ögonen torra.
Stora kastanjelöv vänds upp och ned. Hon var alltid påväg någonstans. Upp, ned, fram och tillbaka till olika vinklar och vrår. Tiden läker alla sår.
Och när hon fyllde 21 lämnade hon skammen bakom sig. Kroppen fick en ny innebörd, ett annat sätt att nyttjas. Men hon tänkte ändå om man hade ett ansikte att lossa. En bättre värld att leva i. Hade allt varit annorlunda, hade vi hittat tillbaka till varandra då?