Jag kan se dig, jag kan se dig. Petar ut ditt hjärta, spelar ingen roll vem som såg, vi såg allihop och vi tyckte inte om, fjärilen spolar tillbaka, gömmer sig igen. Skolgårdens grus, hoppa hage, vi spelade ett spel mellan kyrkogårdarnas döpta ungar och de som levde i graven. Vi kastade äpplen på grannen och byggde burar, stängde in er i dem.

Det fanns en tydlig baksida, ett mobilsamtal bort, en darrig hand som stryker den kallsvettiga pannan. Det snurrar och jag blir rädd för att jag kanske blev för glad, kanske sa jag det där för högt eller kanske var min idé aldrig så fantastisk som jag verligen trodde de första fem sekunderna. Då du, i slowmotion vände ditt huvud åt ett annat hått, vattenglaset krossades, parketten svällde i millimeters mikroorganismers antibakteriella värld, sjöng det i min kropp.

Vem började på den röda tråden? Den tycks aldrig ta slut.