Tiden stod still. Hytten var inte lika varm som veckan innan. Smutsiga naglar av all pengahantering och i huvudet snurrade tusenlapparna förbi. Fem euro och femtio cent. Tjugofem tusen lax. Femhundra, sexhundra, sjuhundra, åttahundra, nio, tusen. Och vi tar tyvärr ej emot en -eller två centare, femtioören eller checkar. Dinnercards, sprängda sedlar eller trasiga.
Vill du att jag ska ringa vakten när du somnar på bardisken? Eller när du flörtar hejvilt på mig, trettio år yngre?
Jag fick mina sträck på axlarna, och jag fick högre lön, tillgång till intendenternas mäss. Tillgång till att snacka hejvilt om de andra "CAVarna".
Lönen ramlar in två gånger per månad, två gånger så mycket som jag behöver för att klara mig. Min nya mobil, mina nya högtalare, maten, drinkarna, kläderna, pälsen, fick mig att bli så stolt.
Även fast pappa inte längre finns kvar, även fast mamma har flyttat, min syster sätter upp högre mål. Så lever jag bättre än någonsin. Jag känner stressen, jag pulserar fram och pratar tyska, danska, franska, norska, engelska och teckenspråk, allt på samma gång, jag känner att jag lever.
This is life, som jag sa och ljög för bartendern med endast tio kronor på fickan. This is life, som jag sa ett år senare när jag torkade tårarna med tusenlappar av lycka.
Jag har inte landat än och jag har inte tagit över stan, än. Jag har bara lekt lite på ytan, snurrat flaskan och insett hur många fester jag egentligen missat och känt mig stolt.
Men hemma är jag trygg, jag tittar ut och marken står still, den gungar inte och såren från krossade ungdomshjärtan intar åter sin plats på min datorskärm. Internet är det samma, bara kylskåpet är tomt och tvättkorgen full. Äta ute, mer hinner jag inte. Jag lever, this is life, stress, räkna pengar, jobba, klä dig stilrent, le, sträck på dig, nästa helg får du ligga igen, this is life.