Jag visste inte vad jag skulle säga. Pirret i magen började när jag noggrant valde ut din present. Pulsen slog tusen slag när du gick åt ett annat håll. Jag sprang, men bakom mig fanns några andra. Inte av min sort. Flygplatsen var full av människor, men allt jag ville åt var dig. Tillslut stod vi där. Chockade, totalt överväldigade. Fantastisk eufori. Jag fick blinka flera gånger.
Vi var tillbaka i Sveriges näst största stad, vi två, tillsammans. Det var enormt, jag kunde knappt titta åt ett annat håll, nervöst.
Jag vet inte om jag gjorde något fel. Eller om jag ställde för stora krav senare då du menade att jag hade förändrats och att vinet, de tända ljusen och allt det där "vuxna" hemma i min lägenhet inte var samma sak som förra höstens flotta drinkar i överbefolkade barer.
Du doftade inte som förut, men samtidigt lockade allt mig till att kyssa din hals. Vad gjorde dig nervös? Vad gjorde mig nervös? Vart ville du komma med att du smekte mitt hår och förklarade att du inte visste vad du skulle säga för att göra mig nöjd?
Du pratade mot dig själv, om mig, och för det som ville göra oss synliga för världen. Jag snurrade runt i tankarna om ett liv som vanligt ensam eller i en del av ditt. Sanningen blottades när du omringades av dina vänner, kungen var tillbaka och jag stod bredvid. Sexet efter stormen var enormt bra, men jag ville komma närmare. Släckte lampan och lät dig inte somna in utan att hålla om mig.
Svårt och miserabelt samtidigt som hjärtat bultade vilt. Och om du vill åka igen så åk, men jag klarar inte av en vändning till. Chocken slog för hårt, just nu får du leva i min värld, som jag byggt upp. Raserar den, tänker jag inte låta dig bygga upp en annan.
I natt får du sova här, men bara om du fortsätter hålla om mig.