En annan höst. Ett år har gått. Förändringarna blåser hål i träden. Orangea, torra löv rullar ned för backen. Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här. Ett år har gått och den grå soffan finns inte längre. Inte heller vårt nya kök eller vår lila badrumsmatta.

Det hade funnits skäl, till allt jag ville ha sagt, men när alla träd var kala kunde jag inte hitta ett enda ett.

En annan man. Min gröna jacka matchas med mina bruna skor, men vad gör det när du inte ser?
När de andra bara ser, vad som egentligen inte är, som borstas bort mellan fasaderna.

Jag såg mig över gatan när jag sprang, provet hade redan börjat, och salen var full av nervositet, tankeverksamhet och brinnande pennor. Jag klev in, jag skämdes. Jag skämdes över att jag inte hade kommit längre. Att jag inte fick högsta betyg, av att de orangea löven föll ensamt denna höst med, att solens strålar träffade en enda ensam kind.

Jag skämdes över det jag hade gjort. Samtidigt som jag är trygg nu. Men jag hade kunnat vara ännu tryggare med att få vara nära dig, låta dig värma mina händer, smeka mitt hår. Men du fick inte mig, nej du fick inte mig. Denna platsen är någon annans och finn fem fel fick tusen meningars mening.

Jag ville veta svar, jag frågade ja eller nej. Men du var så svår att läsa så jag inte kunde skilja på. Jag tappade mig själv och du med det.