Du räcker aldrig till. Sade matteläraren efter att hon omsorgsfullt vikt ihop sina guldkantade glasögonbågar på skolbänken av körsbärsträ.

Du räcker aldrig till. Sade pappa med en djup suck hindrande ett annat spyord.

Du räcker aldrig till. Sade de som rekryterade. Du räcker aldrig till sa mannen som nyss fyllt tjugo åtta.

Du, dem, de och ni, tillsammans. Klarade du av att bryta snödropparnas stjälkar? Eller lät du mig, så att du kunde skvallra? Vem slogs mot utgången när spegeln krossades?

När får jag spela min sista låt? När är du redo att lyssna på min sång? När låter du mig blåsa i visselpipan och bli räddad?

Känslokalla mönster, ilar genom korridrorer av ek. Hör aldrig era klackskor, ni bär dem under armen. Grova köksmästarhänder, blondinblekt hår. Sanningskonsekventa små djur. Kaxiga, stolta.

Brinner ni för mig, brinner jag för er. Brinn himmel, än har du många ögon kvar att brinna för.