Världen är inte på väg dit vi vill att den ska gå. Mörkret faller redan 18.00 och jag har fått nog av regnet. Jag står inte ut. Nio nätter kvar utan dig. Jag rökte en cigarett mellan regndropparna och köpte sedan mörk choklad hos indiern. Allt är annorlunda nu. Jag kan inte andas utan att bli förvirrad, svettig och mållös. Makten du har i dina händer just nu är farlig. Den kan få mig på fall. Är jag redo?

Jag drömde om min före detta, två nätter i rad. Han skrattade när min stilettklackar vek sig under mig. Han hade en enkelsäng som gjorde att jag förstod att han fortfarande lever ensam. Betyder inte drömmar att man bearbetar något? Vad har jag kvar att bearbeta om honom, ett år senare? Om jag hade blundat, vem hade jag sett? Mannen som fick mig att rysa, eller mannen som talade mitt språk?

Bildade meningar, bildade människor flyter ihop likt ett täcke fyllt av dun. För många tankar, för lite gjort. Substanser av mjuka stötar och kraftiga vindar får mig att inse allvaret i vad jag egentligen sysslar med. Prickig hud, ångest, jag slickar mina läppar. Jag varken ler eller slappnar av. Sammanbiten av det euforiska tillstånd jag tillåtit mig själv att hamna i är mäktigt och önskar att mannen med alkoholen och längtan hade tagit mig lite lättare. Ni tittar på mig, varför? Hur?

Är jag allvarlig när jag säger att solen inte når mig nu? Färgerna finns inte. Du flackar med blicken, precis som när jag vägrade. Du tog illa upp, du som kunde få allt. Kunde inte köpa flickan med vilja. Du kunde inte köpa henne, varken de rosettbeklädda trosorna eller den sexiga bustiern. Varken hennes hår kunde klippas av eller hennes ben dras isär. Du hade bilden i ditt minne och den fick stanna där. Den natten mellan verklighet och dröm, kärlek, enorm lycka var återkommande i vågor.

Världen är inte på väg dit vi vill att den ska gå. Mörkret faller redan 18.00 och jag har fått nog av regnet. Jag står inte ut.