Men tack för ikväll, mitt nummer får du ej.

Flippa ur, knocken av att förlora kontrollen över sitt eget liv och sätta sig själv i riskzonen gör att allt jag rör vid i dagsläget blir till sten. Bara att inse, hur länge kan ens egen kropp klara av att leva utan mat, utan sömn och med enbart oerhörd stress? Inte mer än en vecka i alla fall.

Du såg på mig med röda ögon, det kliade i dem. Jag fingrade febrilt på mitt champagne glas. Tiden stod still, lägenheten var enorm, med det dyraste jag sett. Handduken på toaletten mina händer omsorgsfullt hade torkat av minuten tidigare var flerfärgad och musiken tystade i samma sekund som jag klev ut. Jag var ingen knarkare.

Dörren slogs igen, du fick inte mitt nummer. Vad skulle du ta hänsyn till i sådana fall? Min öppna klänning jag ej valt ut själv, shottsen som blandades på förfesten? Gudinnan som satt på bardisken hälsade glatt på mig och kindpussar var den minsta beröring som fick mig att känna mig trygg. Tryggheten följde med mig till den dyra lägenheten.

Du pluggade Matte C på Komvux och hette Rikard. Lyssnade på Håkan men var ingen Gaisare för det. Vi hade inget gemensamt, mer än att han lever på sina föräldrar och jag också gör det, med grym ångest samtidigt som du njöt av det.

Du gömde dig bakom dina Ralph Lauren skjortor och talade om för mig hur jävligt snygg jag var.
Det fick räcka för att sätta musiken i öronen och vandra hemåt. Dra halsduken tight och le, ända fram tills jag satte nyckeln i låset och ett dygn av helvete utspelades framför mig.